Mammaångest: Är det mitt fel att mitt barn har en talförsening?

I den här artikeln

• Det allra viktigaste . . . Överväg samtalsstöd
• Gå med i en stödgrupp för föräldrar och barn

De vanliga frågorna jag får efter att föräldrar fått höra att deras barn har en talförsening är: ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda?”, ”Är det mitt fel?”, ”Blir det någonsin bättre?” Dessa återkommande tankar av mammaångest och skuld har föräldrar till mina klienter delat med mig genom åren. Bra att veta: den perfekta mamman finns inte.

Istället för att fokusera på barnen tänker jag skriva det här inlägget för DIG.

Ja, du – mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, vän, moster, faster, morbror, farbror osv. Dina känslor spelar roll. Om du verkligen vill att ditt barn ska utvecklas och må bra, acceptera att mammor också har känslor och släpp mammaångesten. DU måste må bra!

Det allra viktigaste . . . Överväg samtalsstöd

Jag vet att det här bara är ytterligare en sak att klämma in i ditt redan fullspäckade och hektiska schema, men tro mig – det är viktigt.

Jag är en stor förespråkare av terapi och föreslår alltid att mina familjer deltar tillsammans, men också var för sig. Processen att få ett barn utrett, diagnostiserat och sedan påbörja behandling kan vara tuff för alla – tuff för föräldrarna, tuff för andra familjemedlemmar och tuff för relationen. Alla kan må dåligt.

Jag vet att det här kan låta märkligt, men du kommer också att gå igenom en sorgeprocess. Alla går inte igenom dessa stadier i samma ordning, och vissa kanske inte går igenom precis varje fas.

1. Förnekelse och isolering är en vanlig försvarsmekanism som dämpar den omedelbara chocken över förlusten och bedövar våra känslor. Vi stänger ute orden och blundar för fakta. Detta är det första stadiet efter att ha hamnat i chock.

2. Ilska börjar visa sig allt eftersom den skyddande effekten av förnekelse och isolering avtar och verkligheten med all sin smärta tränger sig på. Vi är inte redo. Inte redo att acceptera diagnosen eller konsekvenserna av den. Den starka känslan styrs bort från vårt sårbara inre och riktas om så att den istället uttrycks som ilska.

Ilskan kan riktas mot döda ting, helt främmande människor, vänner eller familj. Du kanske till och med riktar ilskan mot ditt barn, trots att du inte menar det.

3. Förhandling är den normala reaktionen på känslor av hjälplöshet och sårbarhet, ofta genom ett behov av att återta kontrollen via en rad ”Om bara...”-tankar, som till exempel:

• Om vi bara hade sökt hjälp tidigare, eller om vi bara hade bett om ett utlåtande från en till läkare.
• Om vi bara hade försökt vara mer tålmodiga och förstående mot dem.

4. Nedstämdhet och depression är ett vanligt stadium, men du kanske inte ens inser att du går igenom det. Saker som du brukade älska och tycka om känns inte lika viktiga längre. Allt ditt barn gör kan få dig att känna dig ledsen. Det positiva är att genom samtalsstöd kommer du med största sannolikhet att ta dig igenom det här stadiet snabbare än de som inte söker hjälp.

5. Acceptans är det sista stadiet i sorgen – det stadium som vissa aldrig upplever. Du förstår vad ditt barn står inför, tar tag i situationen och gör det ni som familj behöver göra för att hjälpa ditt barn att lyckas.

En legitimerad terapeut kan hjälpa dig igenom alla dessa känslor – inklusive mammaångesten.

Gå med i en stödgrupp för föräldrar och barn

Jag vet inte var ni alla bor, men se till att fråga din logoped eller läkare om information om stödgrupper. Det här är viktigt för ditt barn att delta i, men också för dig. Det kan finnas grupper som bara är till för vuxna, och andra där ditt barn kan delta och träffa andra barn som har liknande utmaningar.

Detta ger dig en plats att prata med andra som är i samma situation och känner samma sak som du. Det ger både dig och ditt barn en trygg plats att höra till och få pysa ut utan att känna sig konstig eller irrationell.

När jag gick på universitetet drev jag och mina kurskamrater en stödgrupp för afasi. Detta är ett tillstånd som kan uppstå efter en allvarlig stroke. Vi hade en vecka då bara patienterna träffades för att prata om sina känslor och tankar, men vi hade också månatliga träffar för familjemedlemmarna.

Det var fantastiskt att se hur både klienterna och familjemedlemmarna växte. De verkade så fyllda av hopp när våra träffar var över.

Ibland . . . är hopp allt du behöver!

Jag lovar att det kommer att bli bättre. Du kommer att få se framsteg, och även det minsta lilla framsteget är en seger. Försök att fokusera på det positiva, för det kommer att väga tyngre än det jobbiga!