Att hitta min brors röst: Därför blev jag logoped

Anledningen till att jag blev logoped är något jag delar med alla som frågar mig.

Så länge jag kan minnas har min bror och jag varit oskiljaktiga. Jag älskade honom inte när han föddes. Faktum är att jag bad mamma att "lämna tillbaka honom", och jag tappade honom nästan i golvet första gången jag höll honom.

Med tiden blev han den jag tillbringade mest tid med, den jag kunde bestämma över, den som vaktade alla mina hemligheter och den jag skyddade till varje pris. Jag såg upp till honom på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle göra, och han inspirerade mig också – helt omedvetet – till att bli logoped.

Från det att han började skolan märkte mamma att Stephen inte lärde sig som han borde. Det tog längre tid för honom att bearbeta information, anteckningarna han tog med sig hem var HELT obegripliga, bokstäver och siffror vändes bakochfram, och han kom inte ihåg någonting som hon eller pappa sa till honom. Informationen gick bokstavligen in genom det ena örat och ut genom det andra.

Allteftersom skolgången fortskred blev materialet svårare och Stephens frustration växte. Det tog honom och mamma FLERA TIMMAR att göra klart en enda läxa. Det blev så illa att pappa bokstavligen kom hem från jobbet och inte ens frågade hur allas dag hade varit – eftersom Stephen grät, mamma skrek och jag var på väg ut genom dörren till min danslektion.

Min bror lärde mig att stå upp för dem som inte kan föra sin egen talan.

Det var då mamma bestämde sig för att få Stephen utredd i skolan och ordna ett åtgärdsprogram (en individuell utvecklingsplan). Nu var jag ung, så jag minns inte varje steg i processen, men jag vet att mina föräldrar kämpade med näbbar och klor för att den stackars pojken skulle få hjälp. Skolan stretade emot vid varje enskilt steg.

Efter att ha hotat med rättsliga åtgärder gjorde skolan till slut en utredning av min bror. De upptäckte att han var dyslektiker, hade svårigheter med auditiv bearbetning, hade artikulationssvårigheter och nedsatt korttidsminne. Ganska överväldigande, eller hur?

Han skrevs omedelbart in för logopedi och logopeden tog tag i dessa svårigheter. Det var en lång, tröttsam och mödosam kamp i uppförsbacke. Varje nytt åtgärdsprogram möttes av motstånd från skoldistriktet. Som tur var för min bror kämpade mina föräldrar hårt för rätt anpassningar, och de fanns vid hans sida hela vägen. Det var här jag kom i kontakt med en logoped för första gången, och det förändrade mitt liv för alltid. 

Skolan började bli bättre för honom, men mobbningen och trakasserierna från andra barn fortsatte under väldigt lång tid. Som hans storasyster önskade jag att jag kunde skydda honom varenda dag i mitt liv, men det kunde jag inte. Jag kan inte räkna hur många gånger jag skrek på barn som kallade honom fula ord, tryckte barns huvuden mot bussrutan (tro mig, de förtjänade det) och jagade bort barn från min bror för att försöka skydda honom. På grund av sin kommunikationsstörning kunde han inte försvara sig verbalt – så jag tog på mig att göra det åt honom!  

Spola fram till gymnasiet, och Stephen var över två meter lång och tornade upp sig över sina mobbare. Tack och lov fick han anpassningar i skolan och logopedi i tidig ålder, så när han började gymnasiet var det ingen som visste om hur tuffa hans första skolår hade varit. Han lärde sig spela baryton-, tenor- och altsaxofon och gick med i skolans blåsorkester. Det var där han hittade några av sina bästa vänner och stöttepelare. 

Han tog studenten och började plugga fotografi. Han skickade uppsatser till mig för korrekturläsning och redigering ända fram till sin examen. Stephen lärde sig att kompensera för sina svårigheter och tog så småningom universitetsexamen. Just nu jobbar han med bygg och anläggning tillsammans med min pappa Bruce, driver ett eget bilvårdsföretag (som blomstrar) och fotograferar vid sidan av. 

Min bror behövde mig från en väldigt ung ålder, men sanningen är att jag behövde honom mer. Han lärde mig att vara medkännande, omtänksam, hänsynsfull, accepterande och att stå upp för dem som inte kan föra sin egen talan. Han inspirerar mig varje dag och jag är stolt över mannen han har blivit. Stephen är lojal, vänlig, rolig, hängiven och hårt arbetande. Han är den bästa "lillebror" man någonsin kunde önska sig. 

Jag berättar det här för er eftersom ingen förstår den hjälplöshet en familjemedlem känner när ett syskon eller barn kämpar. Kom ihåg att du inte är ensam. För det andra: var en vän, inte en mobbare. Det krävs EN person. Bara en enda person som sträcker ut en hand, är en vän, erbjuder en plats. Du vet aldrig hur mycket den personen kan betyda för någon. Och slutligen, ge aldrig upp kampen. Allt som är svårt är värt att kämpa för. Ta ett steg i taget och be om hjälp när du behöver det!