Spädbarnskolik: Personliga erfarenheter och tips för att orka

Jag minns att jag umgicks med en ung mamma vars son är ungefär 6 månader yngre än min dotter. Hennes son hade kolik och var helt otröstlig oavsett vad hon gjorde. Jag minns att jag tittade på min man och sa: ”Oj, det där måste vara en fruktansvärd tillvaro.” Jag hade INGEN aning om att jag skulle gå igenom exakt samma sak med vår son!

Att träffa min son för första gången

Vår son föddes den 19/6 2019 kl. 04:45. Han var en stor kille – vägde nästan 4 kilo (8 pund 12 ounces) och var 54 cm lång. Han var alldeles perfekt och jag älskade honom så fort jag såg hans ansikte!

Vår dotter tog nappen direkt och älskade den. Nicholas var raka motsatsen. Oavsett vad vi försökte med så kväljde han och spottade ut den. Jag lovar att jag köpte varenda storlek, märke och modell av nappar på marknaden och ingenting fungerade. 

Det enda som kunde lugna honom under en längre stund var jag. Jag ammade båda mina barn i 6 månader. Det är verkligen ett hårt slit av kärlek! All heder åt dem som klarar mer än ett år, men det var helt enkelt inget för mig. Jag kände mig som en ko vars juver alltid läckte vid de mest olämpliga tillfällena.

Eftersom Nicholas inte tog nappen var jag det enda som kunde få honom att somna och hålla sig lugn. Hur frustrerande det än var så gick det över när jag slutade amma. 

Koliksymptomen smyger sig på

De första nätterna hemma med Nicholas förstod vi att han skulle bli en utmaning. Även om han sov bra på nätterna för oss, oftast 3–4 timmars pass direkt, var han supergnällig hela dagarna och verkade bara ha ont.

Han grät utan anledning, även när han var nybytt, mätt och precis hade vaknat. Jag tyckte också att han kräktes ganska ofta. När jag ser tillbaka tror jag inte att det var mer än för en vanlig bebis, men jag letade efter något att skylla koliken på och det enklaste var: reflux.

Vår barnläkare skrev faktiskt ut medicin till honom, men det gjorde inget för hans humör. Så småningom fasade vi ut den när vi insåg att det inte alls var reflux som var problemet. 

Jag tänkte att det kanske var gaser. Den här killen kunde, och kan fortfarande, bajsa och fisa med samma kraft och lukt som en vuxen människa. Med den tanken i huvudet köpte jag i princip slut på hela Amazons lager av Gripe Water och probiotikadroppar.

Hjälpte dropparna? Inte direkt. Han fortsatte att skrika och gnälla utan slut i sikte. Våra vänner och vår familj sa att det berodde på att han var nummer två och att vi fick dubbelt upp eftersom han var en pojke. Stämmer det? Jag har ingen aning. Jag kan säga att av det jag har sett verkar det andra barnet ofta vara en större utmaning, MEN jag är ingen forskare och har inte gjort några studier i ämnet. 

Hur vi hanterade det

Jag önskar att jag kunde säga att det var lätt, men det var det inte. Vissa dagar var tålamodet så otroligt kort. Ovanpå sömnbristen försökte vi dessutom hålla vår dotter sysselsatt och glad.

 Det var tufft. 

Jag brukar alltid säga att jag är glad att jag hade förlossningsdepression med min dotter och inte min son, för jag vet inte hur jag skulle ha orkat med hans personlighet annars. 

Klandra inte dig själv eller ditt barn för gråten – kolik är ingens fel. Försök att slappna av och kom ihåg att ditt barn kommer att växa ifrån den här fasen.

KidsHealth.org

Här är några saker vi gjorde för att behålla förståndet under de första 9–10 månaderna:

1. Ta hjälp av familjen. Jag har underbara svärföräldrar som bor nära oss, och jag förlitade mig ofta på dem för att passa barnen. Det gav mig och min man en liten paus för att sova, ladda batterierna och hitta fokus igen. 
2. Låt barnet gråta en stund. Hör på nu, jag vet att många inte håller med mig om det här och det är okej. Det fungerar inte för alla, men det gjorde det för oss. De dagar då Nicholas var extremt gnällig och jag visste att alla hans behov var tillgodosedda lät vi honom gråta. Jag lämnade honom i spjälsängen i 5 minuter och gick ut och tog ett djupt andetag. Sanningen är att jag är en bättre mamma när jag är lugn och samlad. Det fanns stunder då jag inte kunde hålla honom eftersom jag kände mig arg eller frustrerad över att han gnällde precis hela tiden. 
3. Gör en medicinsk koll hos läkaren. Vi tog Nicholas till läkaren för att utesluta medicinska orsaker, som matallergier. Jag uteslöt mjölkprodukter, nötter och frön ur min kost – allt som hade kunnat orsaka obehag hos honom. När allt visade sig vara okej provade vi andra alternativ för att lindra, som fänkålsvatten och droppar. 
4. Dela upp i skift. Många gånger tog min man det första passet med Nicholas och sedan tog jag nästa. Det blev lättare när jag slutade amma eftersom han kunde få flaska på natten. Om du pumpar på heltid och kämpar med kolik: försök att pumpa ur till en flaska och låt din partner ta ett nattpass. Du kommer att bli förvånad över hur mycket lite extra sömn gör för ditt humör och ditt tålamod dagen därpå. 
5. Glöm inte att ta hand om dig själv. Drick mycket vatten och ät näringsrik mat. Om kroppen inte får rätt bränsle orkar den helt enkelt inte med det maratonlopp som föräldralivet faktiskt är. 

Som med alla faser: kom ihåg att det blir bättre. Nicholas är nu 10 månader och även om han fortfarande är ganska gnällig (tandsprickning, suck), har det blivit mycket bättre sedan han började krypa. 

Stunderna med våra barn flyger förbi, och föräldrar med äldre barn har sagt till mig att vi kommer att sakna den här tiden och önska att vi hade dessa problem igen – för med större barn kommer större problem. 

Lycka till och håll ut!