Hur du bearbetar ditt barns diagnos

För det mesta berättar jag för föräldrar att det inte bara handlar om en talstörning, utan att det även kan finnas andra faktorer som hindrar barnet från att lära sig på ett typiskt sätt, såsom uppmärksamhetsstörning eller autism.

Hur hanterar du alla känslor som uppstår när ditt barn får en diagnos? Vad är normalt och vad är det inte? Kommer känslorna någonsin att försvinna?

Yrkeserfarenhet

Nyligen remitterades en elev till mig för att utveckla sina sociala färdigheter. Hon gick i vanlig grundskoleklass och var väldigt duktig i skolan, men fick logopedbehandling på högstadiet eftersom hon hade svårt att få vänner.

När jag träffade den här eleven för första gången stod det helt klart att hon borde diagnostiseras med autism; föräldrarna verkade dock väldigt motsträviga till att göra en utredning och få en diagnos.

Dessvärre blir kriterierna för att få rätt till tal- och språkstöd mycket hårdare när en elev börjar på gymnasiet. Skolprestationer vägs in utöver resultaten på standardiserade tester. Den här eleven kvalificerade sig inte utifrån testerna OCH hade högsta betyg i alla ämnen (varav några var på avancerad nivå).

Det här innebar att hon inte hade rätt till tal- och språkinsatser i skolan.

Jag remitterade henne till extern logopedi så att hon skulle få lära sig hantera sina känslor och samspela med sina jämnåriga. Efter mötet kändes det fruktansvärt att jag inte kunde hjälpa henne. Föräldrarna verkade väldigt motvilliga till att ge henne den hjälp hon behövde och vägrade låta utreda henne, trots alla mina anteckningar och min dokumentation om hennes beteenden. Det var tydligt att de förnekade vad som pågick med deras dotter.

Jag önskar att jag kunde säga att den här historien fick ett lyckligt slut, men det fick den inte. Strax före jul gick elevens pappa plötsligt bort. Hon missade inte en enda skoldag eftersom hon inte ville komma efter med sina skoluppgifter.

Hon klarade inte av att prioritera eller hantera sina känslor och missade sin pappas begravning. Om hon hade fått gå i terapi hade det varit något en terapeut kunnat hjälpa henne att bearbeta och hantera på ett hälsosamt sätt.

Varför?

Tyvärr är det inte första gången jag ser föräldrar eller vårdnadshavare säga nej till en diagnos eller utredning av rädsla för vad resultaten kan visa. Det finns några saker att tänka på om du känner igen dig i detta:

1. Skulle diagnosen hjälpa ditt barn på lång sikt?
2. Kan stödinsatserna anpassas eller så småningom avslutas om de inte längre behövs?
3. Varför är du rädd för diagnosen?
4. Vilket stöd skulle hjälpa dig att bearbeta informationen?

När jag märker att föräldrar tvekar inför det jag föreslår ger jag dem 48 timmar att smälta informationen och ringer dem sedan för att höra hur de mår. Det är mycket information att ta in på en och samma gång, och genom att få landa lite kan man tänka mycket klarare.

Precis som i andra sammanhang tänker man inte alltid helt klart när känslorna stormar och ligger precis under ytan.

Du ska känna dig helt trygg med att be om mer information eller till och med be om en second opinion. Många föräldrar har kommit till mig för en second opinion, eller tagit mina testresultat till någon annan för att se om de föreslår samma insatser. Det är helt okej att göra så!

Beroende på hur du mår brukar jag rekommendera samtalsstöd till föräldrar. Att få en diagnos kan kännas som en besvikelse. Du har det här fantastiska barnet som du har fött, format och uppfostrar – det kan väl inte vara något fel på hen! Att prata med en kurator eller psykolog kan hjälpa dig att bearbeta dessa känslor så att de inte påverkar ditt barn.

Om samtalsstöd inte känns rätt för dig föreslår jag att du söker upp stödgrupper. Det finns många olika sorters grupper – vissa träffas fysiskt, andra ses online, vissa är bara för mammor och andra bara för pappor. Det ger dig en chans att prata med andra föräldrar som går igenom exakt samma sak som du... eller kanske något ännu tuffare.

Det absolut viktigaste att komma ihåg är att det inte är ditt fel. Saker händer. Det här ligger utanför vår kontroll! Med rätt stöd och eventuell medicinering kan ditt barn fortfarande nå sin fulla potential! Kanske dröjer det första ordet lite längre? Kanske det. Kommer barnet att behöva ett åtgärdsprogram? Möjligtvis. Så länge barnet får den hjälp det behöver gör du ett fantastiskt jobb!

Kämpa på och ge inte upp!