Vi är föräldrar under en pandemi – HJÄLP!!!

Jag trodde naivt nog att det här bara skulle vara i två veckor och att folk faktiskt tvättade händerna. 🤯 Det kunde inte ha varit mer fel.

Du förstår, både min man och jag jobbar på ett gymnasium. Jag är logoped och han är engelsklärare för de äldre årskurserna. Vi jobbar båda på SAMMA skola, vilket faktiskt är jättebra. 

När skolorna stängde i New Jersey visste vi att det innebar att vi skulle vara hemma på heltid med vår treåriga lilla virvelvind till dotter och vår väldigt gnälliga 10-månaders son. Vad vi aldrig hade kunnat ana var den föräldrastress och dåliga samvete vi ständigt skulle känna i dragkampen mellan att vara förälder och att jobba hemifrån. 

De första dagarna

Vår dotter hade precis börjat förskolan när allt detta hände, och vi kände ett enormt ansvar för att se till att hon inte missade något i sin "utbildning". Jag vet att hon bara är tre år, men rädslan smög sig på: tänk OM vi inte får gå tillbaka till jobbet förrän nästa januari? Då skulle hon ha missat ett helt skolår! Då kommer hon inte vara redo för skolan... hon kommer att hamna efter sina jämnåriga... hon kommer att behöva ett åtgärdsprogram... hon kommer att få kämpa hela livet…

Dramatiskt…

Men verkligen! Jag visste att vi behövde ha dagliga lektioner med henne för att se till att hon fick in lite lärande medan vi var hemma. 

Lättare sagt än gjort

Så vi började planera dagliga lektioner. A är för apa, och sedan spårade vi bokstäverna och pysslade något kopplat till den bokstaven. Gulligt, eller hur? 

Och där kom sonen in i bilden…

Vårt andra barn har varit en riktig utmaning. Även om han är otroligt charmig och kärleksfull, hade han kolik fram till nio månaders ålder och har varit missnöjd precis varenda dag. Han måste sitta klistrad vid någon av oss, och om han inte är i rörelse – be en bön, för då skriker han i det absolut högsta oktavläge som hans lungor klarar av. 

Folk sa alltid till oss att det andra barnet skulle bli det mest utmanande, det som verkligen skulle sätta oss på prov som föräldrar och skapa många stressiga stunder. Japp, det är Nicholas i ett nötskal. 

Mitt i pysslat började Nicholas skrika eller klättra uppför mina ben. Så fort han reste sig ramlade han omkull och slog huvudet i stolsbenet. Du gissade rätt; då skrek han ännu värre. 

När jag böjer mig ner för att lyfta upp Nicholas ropar Nora: "Nej mamma, du ska sitta med mig och färglägga."

Min uppmärksamhet var plötsligt splittrad och det där fruktansvärda dåliga mamma-samvetet smög sig på. Jag kunde inte ge Nora den 100-procentiga uppmärksamhet hon behövde, även om jag så gärna ville. Samtidigt kunde jag inte bara låta Nicholas skrika. 

Då måste vi dela upp oss. En av oss pysslar och lär med Nora och den andra underhåller Nicholas. 

Det fungerar ju hur bra som helst, tills....

Jobbmöten och förpliktelser

Eftersom min man och jag jobbar i samma skoldistrikt måste vi båda fortsätta göra våra jobb medan den här pandemin pågår. 

Förstå mig inte fel – vi är så otroligt tacksamma över att vi båda har jobb som fortsätter betala ut lön, så att vi slipper oroa oss för bolånet och mat på bordet till barnen. MEN vi slits ständigt mellan att tillbringa värdefull tid med våra barn som vi aldrig får tillbaka, och att få saker gjorda så att våra elever får det stöd de behöver för att lyckas i skolan. 

Vi brukar lösa det på samma sätt som vi löser allt annat – den ena jobbar medan den andra tar hand om barnen. Det är det enda sättet vi överlever på. Det är så tufft, och mängden jobb som en av oss hinner få gjord är minimal. 

Låter vi Nora titta på mer film än vi egentligen borde? Ja. Stimulerar vi dem intellektuellt så mycket som vi borde? Förmodligen inte. 

Men vi tillbringar tid med dem. Leker, skrattar, älskar och lär – oavsett hur eller när det lärandet sker!

När allt kommer omkring kommer våra barn inte att minnas den där timslånga aktiviteten om insekter som vi skapade, eller stycket de var tvungna att skriva till engelskan. De kommer att minnas tiden då mamma och pappa var hemma jättelänge och gjorde vardagen rolig.

Några tips

Här är några saker som jag har gjort för att behålla förståndet under dessa fem veckor av hemarbete med barnen! Det kanske inte passar alla, men jag hoppas att det kan hjälpa någon där ute!

1. Ta lite tid för dig själv. Jag kör ett virtuellt crossfit-pass fyra dagar i veckan medan min man leker med barnen i ett annat rum. 
2. Ta en promenad – vi tar ut barnen på en långpromenad minst en gång om dagen om vädret tillåter. Självklart med försiktighet och på säkert avstånd!
3. Gör pedagogiska utomhusaktiviteter med gatukritor! Nora älskar att rita med gatukritor, så vi går ut med barnen och låter henne öva på bokstäver och siffror på det sättet!
4. Umgås med din partner när barnen har somnat. Vi beställde säkert tio sällskapsspel och spelar dem varje kväll. Det blir ett avbrott i vardagen och gör att vi hinner umgås och faktiskt prata med varandra!
5. Andas! Ingenting varar för evigt, inte ens detta. Vi kommer alla att ta oss igenom det här och komma ut starkare på andra sidan!
6. Videosamtal med kompisarna. Jag har ett Zoom-samtal med mina tjejkompisar en gång i månaden och min man gör samma sak med sina grabbar. Tro det eller ej, men det hjälper verkligen!